På jobbfronten
Ja, det var en lång stund sedan jag skrev nått här. Tyvärr.
…jag behöver skriva av mig lite, jag är glad. Vår nya VD har sagt till min närmsta chef att han måste låta mig vara med mer och utnyttja min potential mer (något som jag också påpekat för honom flera gånger, han tar på sig alldeles för mycket själv). Yes, äntligen! Ju mer man har kommit in i jobbet, ju mer har man ju känt att man inte får reda på saker, man hamnar utanför. Visst känns det lite skrämmande att få ta del av de där andra jobben, mer uträkningar och sånt som kan gå väldigt fel, men man får ju se det som en utmaning. Jag behöver utvecklas! Jag måste lära mig att bli tuffare också, för att inte tala om att låta tuffare.
Så skönt. Ser fram mot ett mer inspirerande jobb framöver. :)
…jag behöver skriva av mig lite, jag är glad. Vår nya VD har sagt till min närmsta chef att han måste låta mig vara med mer och utnyttja min potential mer (något som jag också påpekat för honom flera gånger, han tar på sig alldeles för mycket själv). Yes, äntligen! Ju mer man har kommit in i jobbet, ju mer har man ju känt att man inte får reda på saker, man hamnar utanför. Visst känns det lite skrämmande att få ta del av de där andra jobben, mer uträkningar och sånt som kan gå väldigt fel, men man får ju se det som en utmaning. Jag behöver utvecklas! Jag måste lära mig att bli tuffare också, för att inte tala om att låta tuffare.
Så skönt. Ser fram mot ett mer inspirerande jobb framöver. :)
Failure
...
Grymt sa grisen
Jag kan bli så fruktansvärt förbannad på den mannen. Det var inte en obefogad fråga och då behöver han inte snäsa tillbaka bara för att han inte råkar ha något bra svar. Senare svansar han tillbaka till mig och prata om något annat och är hur snäll och trevlig som helst som för att stryka över att han ibland beter sig grisigt.
I övrigt så är jag återigen inne i en period där jag är grymt oinspirerad och inte orkar göra något. Så har det varit en del det senaste, tyvärr. Jag gillar det inte. Det finns massor man borde göra, men man får inte gjort nått.
Matlust har jag inte haft på hela veckan…
Har äntligen kapat och limmat ihop min paddel. Om vädret hade varit bättre hade jag sett till att ta mig ut och prova den på en gång, men det är inte tillfälle till det just nu heller.
Större delen av gårdagskvällen spenderades i tysthet. Men inombords skrek jag.
Att man kan bli så matt och kraftlös av sitt eget känslotillstånd är förundrande. Att man får hålla i sig ibland för att man inte orkar stå annars. Jag orkade verkligen inte laga mat, men tvingade mig till det eftersom jag inte ville prata om att jag inte orkade. För vad finns där att prata om?
Jag har inte orkat ta mig till gymmet för att träna på hela veckan, eller ut och sprungit heller för den delen. Det blev ett par väldigt korta kajakturer på måndag och tisdag, men det är också all träning som blivit av. Måste se till att träna idag vare sig jag känner för det eller inte. Armar, axlar och mage kanske, eller jag borde köra lite rygg också juh, hmm.
Jag är så grymt besviken på mig själv, att jag gått upp i vikt, men inte klarar av att gå ner. En del av det borde vara muskler eftersom jag lyft skrot i vinter/vår, men långt ifrån allt.
Muskler ja, fascinerande saker. Jag kan ”fastna” med att titta på mina egna muskler ibland, spänna, slappna av, spänna, slappna av… Inte så att jag står och spänner mig framför spegeln, utan jag kan sitta hemma i tv-soffan och återupptäcka mina vadmuskler, fundera över vart de sträcker sig, hur de ser ut när man spänner dem osv. Att man lagt sig till med något större muskler gör förvisso inte saken mindre fascinerande heller.
Tror trots allt att humöret är lite bättre idag. Man vet visserligen aldrig helt säkert förrän man kommer hem, men jag tror det.
I övrigt så är jag återigen inne i en period där jag är grymt oinspirerad och inte orkar göra något. Så har det varit en del det senaste, tyvärr. Jag gillar det inte. Det finns massor man borde göra, men man får inte gjort nått.
Matlust har jag inte haft på hela veckan…
Har äntligen kapat och limmat ihop min paddel. Om vädret hade varit bättre hade jag sett till att ta mig ut och prova den på en gång, men det är inte tillfälle till det just nu heller.
Större delen av gårdagskvällen spenderades i tysthet. Men inombords skrek jag.
Att man kan bli så matt och kraftlös av sitt eget känslotillstånd är förundrande. Att man får hålla i sig ibland för att man inte orkar stå annars. Jag orkade verkligen inte laga mat, men tvingade mig till det eftersom jag inte ville prata om att jag inte orkade. För vad finns där att prata om?
Jag har inte orkat ta mig till gymmet för att träna på hela veckan, eller ut och sprungit heller för den delen. Det blev ett par väldigt korta kajakturer på måndag och tisdag, men det är också all träning som blivit av. Måste se till att träna idag vare sig jag känner för det eller inte. Armar, axlar och mage kanske, eller jag borde köra lite rygg också juh, hmm.
Jag är så grymt besviken på mig själv, att jag gått upp i vikt, men inte klarar av att gå ner. En del av det borde vara muskler eftersom jag lyft skrot i vinter/vår, men långt ifrån allt.
Muskler ja, fascinerande saker. Jag kan ”fastna” med att titta på mina egna muskler ibland, spänna, slappna av, spänna, slappna av… Inte så att jag står och spänner mig framför spegeln, utan jag kan sitta hemma i tv-soffan och återupptäcka mina vadmuskler, fundera över vart de sträcker sig, hur de ser ut när man spänner dem osv. Att man lagt sig till med något större muskler gör förvisso inte saken mindre fascinerande heller.
Tror trots allt att humöret är lite bättre idag. Man vet visserligen aldrig helt säkert förrän man kommer hem, men jag tror det.
