Att vara eller inte vara...
Jag tycks hamna i någon slags existentiell kris lite nu och då. Ja, just nu är ett sådant tillfälle, på flera sätt och av flera anledningar antar jag. Det har väl egentligen inte varit riktigt bra på många veckor.
Hur fan är jag som människa egentligen? Så mycket skuld som jag bär runt på, fastän jag vet att jag inte behöver/borde. Så mycket skuld som dyker upp bara av att tänka. Hela mitt liv kantas av skuldkänslor. Skuldkänslor från alla håll och kanter över att jag inte kan vara den människa som andra önskar, för alla önskar ju olika dessutom. För att jag inte kan vara till lags, för att jag aldrig kan vara upp över öronen förälskad så som alla andra verkar kunna vara. Det är ju löjligt egentligen.
Jag är tråkig. Jag är verkligen tråkig. VERKLIGEN.
Jag är inte passionerad. Jag tänker alldeles för mycket och för krångligt. Eller så tänker jag inte alls. Jag är inte speciellt kramig och gosig heller. Jag är inte spontan när det gäller känslor, jag behåller det för mig själv och funderar sönder det.
Jag är ju ganska dålig på relationer med människor öht. Djur är lättare. En katt t.ex. kan jag sitta och krama länge och bara fascineras av hur de ser ut och rör sig. Så nu skaffar jag mig en katt.
Annars är idag en riktigt bra dag. :)
Känner mig snygg idag! Det minskade midjemåttet har en sådan inverkan på mig. Känns som att jag har kontroll på maten nu. Det är inte så jobbigt att äta ”rätt”. Laddar bara för att kunna börja träna på gymmet igen på riktigt. Nu vill jag ännu mer ha stora muskler och mindre underhudsfett. Läser en massa inspirerande bloggar. Så skönt också att få läsa att man inte alltid är lika motiverad, men de dagar man tappat motivationen så gäller det bara att ha bestämt sig och följa sina mål ändå. Inga konstigheter, men det är bra att höra trots allt.
Är så grymt sugen på att träna, men jag borde ju städa och förbereda för den lille fyrbeningen. Om jag sätter lite fart så kanske jag hinner allt! Off I go!
