almost me

Jag har ju egentligen alltid varit lite av en ensamvarg …och ska man vara helt ärlig, så saknar jag att göra saker själv. Jag tycker om och behöver vara ensam ibland, det är bara då jag kan slappna av helt och fullt. En av mina lyckligaste stunder har varit när jag ensam strövat runt i Edinburgh, haft en mugg gott kaffe i handen och beundrat utsikten. Där och då var jag ensam och stark. Igår hittade jag hittade en liten dikt/vers som jag knåpade ner då.

”En dag
en stad
ett lugn

en såld själ
för en kopp kaffe
och en ensam stund

en lycka
aldrig funnen förr
aldrig funnen senare”
 

Jag har alltid sagt att jag är dålig på förhållanden, något som mina pojkvänner inte förstått något av innan det varit för sent (ja, och egentligen inte ens då tror jag). För jag visar det inte på det viset. Det är inom mig som jag är dålig på att hantera förhållanden. Jag underminerar mina egna känslor genom att vara för hänsynsfull, och så tröttnar jag och gör slut.

Åh, jag är så dålig på att läsa av mina egna känslor. Jag tror att jag mår bra när jag ”inte mår alls”, när jag bara är utan att känna.

Så hur ska jag göra för att inte sabotera för mig själv? När jag är själv så vill jag ju ha en tvåsamhet, så jag vill inte förlora det nu. Men hur gör man för att komma in i det?