almost me

Jag förstår mig inte på mig själv. Det bara är så. Hela veckan har varit full av trevligheter, men jag mår ändå dåligt. Just nu skulle jag kunna börja gråta när som helst. Ändå ska jag ut med tjejerna ikväll och käka god mat och antagligen dricka en öl eller två. Ska väl börja "piffa till mig" strax, men allt jag egentligen vill är att få va ensam och få må dåligt en stund. Vill inte behöva förklara mig. Det finns inget att förklara. Jag är väl bara trött. Se där... söker förklaringar hela tiden ändå.

Inte så roligt att göra sig iordning när man mår såhär heller, vad man än sätter på sig för kläder, smink och sånt så kommer det bli fel och fult.

...så känns det bra att må lite dåligt ibland. Mellankoli, nostalgi, lätt nedstämdhet. Ganska lagom. Rastlöshet som spirrar i kroppen tillsammans med en ovilja att göra något vettigt väger tungt i mig. Tårar som bara väntar på att få en anledning att tränga fram ur ögonvrån. Nej, det är ingen logik i det, men just nu känns det lagom skönt att få vara här, nu och känna såhär.