Att bli med hus
Ja, sedan i torsdags så är jag alltså ensam ägare till mormors gamla hus. En märkvärdig känsla, skrämmande, spännande, inspirerande och en väldig massa mer.
Så nu är det dags att rusta upp kåken. Inte lätt alltså. Speciellt med tanke på min ambivalens. På ett sätt så vill jag inte ändra någonting, eftersom jag gillar stilen i huset och så är det ju ändå mormor och morfar som gjort allt där innan. Men det behövs verkligen nya tapeter t.ex. på sina ställen. Det lutar åt att vardagsrummet eller hallen ändå får bli först i tur på att få en ansiktslyftning.
Det är underbart skönt att våren verkar komma krypande. Jag är mer och mer sugen på att få komma ut och jogga. Man vill ju kunna göra det utan att få röda och kliande lår av ”kylan” (dessvärre innebär inte ”kyla” att det är minusgrader). Vet inte riktigt vart jag tänkt mig komma med mitt tränande heller. Både känner och ser att allt gymmande gett resultat, men vart är man på väg? Jag har bara två gånger kvar att leda boxen nu också, den enda slags ”konditionsträning” som jag egentligen ägnat mig åt de senaste månaderna. Jag saknar boxen, ja att träna den själv. Man har inte alls samma ork och kraft att slå längre.
Men det blir nog bra att inte ha något att passa på tisdagskvällarna på ett tag. Har en känsla av att det kan bli en del pysslande med huset. Kanske tur att jag inte gick med i Styrelsen på gymmet. Det hade nog blivit för mycket just nu. Fast visst hade det varit lite roligt också… Men det är ju egentligen den sociala biten jag saknar. Att kunna hitta på något med någon utanför gymmet (!?) och utanför förhållandet. Jag saknar goda vänner. Och jag vet liksom inte hur man tar kontakt med folk …eller att ta kontakt är inte så svårt, men att behålla kontakten vet jag inte hur man gör? Jag är så rädd för att va ivägen och va för mycket på att jag hellre inte gör någonting alls. Dumt, jag vet. Men allt bara låser sig, tar helt stopp.
Så nu är det dags att rusta upp kåken. Inte lätt alltså. Speciellt med tanke på min ambivalens. På ett sätt så vill jag inte ändra någonting, eftersom jag gillar stilen i huset och så är det ju ändå mormor och morfar som gjort allt där innan. Men det behövs verkligen nya tapeter t.ex. på sina ställen. Det lutar åt att vardagsrummet eller hallen ändå får bli först i tur på att få en ansiktslyftning.
Det är underbart skönt att våren verkar komma krypande. Jag är mer och mer sugen på att få komma ut och jogga. Man vill ju kunna göra det utan att få röda och kliande lår av ”kylan” (dessvärre innebär inte ”kyla” att det är minusgrader). Vet inte riktigt vart jag tänkt mig komma med mitt tränande heller. Både känner och ser att allt gymmande gett resultat, men vart är man på väg? Jag har bara två gånger kvar att leda boxen nu också, den enda slags ”konditionsträning” som jag egentligen ägnat mig åt de senaste månaderna. Jag saknar boxen, ja att träna den själv. Man har inte alls samma ork och kraft att slå längre.
Men det blir nog bra att inte ha något att passa på tisdagskvällarna på ett tag. Har en känsla av att det kan bli en del pysslande med huset. Kanske tur att jag inte gick med i Styrelsen på gymmet. Det hade nog blivit för mycket just nu. Fast visst hade det varit lite roligt också… Men det är ju egentligen den sociala biten jag saknar. Att kunna hitta på något med någon utanför gymmet (!?) och utanför förhållandet. Jag saknar goda vänner. Och jag vet liksom inte hur man tar kontakt med folk …eller att ta kontakt är inte så svårt, men att behålla kontakten vet jag inte hur man gör? Jag är så rädd för att va ivägen och va för mycket på att jag hellre inte gör någonting alls. Dumt, jag vet. Men allt bara låser sig, tar helt stopp.
Kommentarer
Trackback
